Kroppen läker bäst i trygghet
Jag tror att en av de saker vi lätt glömmer bort idag är hur mycket kroppen faktiskt behöver trygghet. Ju mer jag ser, både hos mig själv och hos andra, desto tydligare blir det att kroppen ofta läker bäst när livet blir lite mer förutsägbart.
Inte bara känslomässig trygghet. Utan också trygghet i vardagen. Detta inlägg handlar om när rytm och vanor blir en väg till läkning, att spontanitet är inte alltid frihet för kroppen. Om att skapa ett liv som kroppen känner sig trygg i och om vanor som bär dig – och ett liv som håller.
Trygghet i att få lägga sig ungefär samma tid på kvällen.
Trygghet i att få vakna ungefär samma tid.
Trygghet i att få mat regelbundet.
Trygghet i rytm, struktur och vanor som gör att kroppen vet vad den kan förvänta sig.
Vi lever i en tid där spontanitet ofta ses som något fint.
Som frihet.
Som att vara levande.
Som att inte vara begränsad.
Och ja, spontanitet kan absolut vara härligt.
Men det finns också perioder i livet då spontanitet inte alls är det kroppen behöver mest.
För en kropp som är stressad, trött, hormonellt belastad, överstimulerad eller redan går på högvarv kan för mycket spontanitet bli ännu ett störningsmoment.
Ännu ett avbrott.
Ännu ett stresspåslag.
Ännu en signal till nervsystemet att det inte riktigt får landa.
Det betyder inte att vi ska leva kontrollerat eller perfekt.
Det handlar inte om hårda regler.
Det handlar om omtanke.
Om att skapa en vardag som kroppen kan lita på.
För när kroppen känner igen rytmen i livet, då känner den ofta mer säkerhet.
Och när kroppen känner sig trygg och säker, då blir det också lättare för sömn, matsmältning, energi, hormoner, återhämtning och läkning att fungera bättre.
Jag tror att många av oss behöver stanna upp oftare och fråga oss själva:
Vad är viktigt för mig just nu?
Vad behöver min kropp i den här perioden av livet?
Mår jag bra av att vara spontan just nu?
Mår mina barn bra av att vi lever så här just nu?!!!
Eller behöver vi egentligen mer lugn, mer struktur och mer stabilitet?
För det som var viktigt när vi var 20 är inte alltid det som är viktigast senare i livet.
När vi får barn.
När vi går igenom stress.
När vi försöker läka.
När vi blir äldre.
När kroppen börjar säga ifrån.
Då förändras ofta våra behov.
Och det är inte att bli tråkig.
Det är att mogna.
Det är att börja lyssna på kroppen.
Ibland tror jag också att vi är så vana vid att köra över kroppens signaler att det nästan känns ovant att välja lugn.
Som att vi måste försvara vårt nej.
Som att vi måste förklara varför vi inte orkar, inte vill eller inte mår bra av att kasta om allt hela tiden.
Men sanningen är att ett nej ibland är ett ja till något viktigare. Och du behöver inte förklara dig.
Ett ja till sömn.
Ett ja till lugn.
Ett ja till bättre humör.
Ett ja till tålamod.
Ett ja till återhämtning.
Ett ja till att finnas där för sig själv och sin familj på ett mer hållbart sätt.
Att prioritera sin hälsa först är inte egoistiskt.
Det är ansvar.
Det är självrespekt.
Det är självkärlek i praktiken.
Och kanske är det just det vi behöver påminna oss om: att vanor inte alltid begränsar oss.
De bär oss.
Att skapa vanor som bär dig är inte att begränsa livet.
Det är att bygga ett liv som håller.
Det som ser tråkigt ut utifrån kan ibland vara det som läker oss mest inifrån.
Så kanske är frågan inte bara:
”Vad vill jag göra idag?”
Utan också:
”Vad behöver min kropp för att känna trygghet, orka och må bra — inte bara idag, utan över tid?”
Det är en fråga värd att ställa.
Igen och igen.
I varje ny period av livet.
På bilden: Jag själv
Kommentarer