När kroppen signalerar diffust – ny avhandling visar vikten av att se hela patienten på akuten
Trötthet. Yrsel. Svaghet. Illamående. En känsla av att något inte stämmer, utan att man riktigt kan förklara vad.
Alla symtom är inte tydliga. Ibland kommer kroppen inte med en skarp smärta på en bestämd plats eller ett symtom som direkt pekar mot en viss diagnos. I stället kan signalerna vara vaga, svårtolkade och lätta att underskatta.
En ny avhandling från Örebro universitet visar att patienter som söker akut för diffusa eller ospecifika symtom kan vara en särskilt sårbar grupp. Resultaten väcker viktiga frågor om hur vi ser på väntetid, patientsäkerhet och vikten av att inte enbart bedöma en människa utifrån det som är enkelt att mäta.
För mig ligger det nära ett holistiskt synsätt: människan är mer än ett enskilt symtom, och kroppen kan signalera att något är fel även när bilden ännu inte är tydlig.
Vad handlar avhandlingen om?
Avhandlingen heter Emergency department flow: patterns, predictors and patient outcomes och är skriven av Jonas Andersson, specialistsjuksköterska och forskare vid Örebro universitet.
Han har undersökt hur patientflödet fungerar på svenska akutmottagningar, vad som gör att ett akutbesök tar längre tid och om tiden på akuten hänger samman med patienternas fortsatta utfall, exempelvis dödlighet, återbesök eller längre sjukhusvistelse.
Avhandlingen omfattar fyra studier. Den största bygger på mer än fem miljoner akutbesök från 15 svenska akutmottagningar under åren 2015–2023.
Det ger ett omfattande underlag för att förstå något som berör många människor: vad händer egentligen under tiden vi väntar på akuten, och är lång väntan alltid det som innebär störst risk?
Tid är viktigt – men den berättar inte hela sanningen
Den som någon gång har suttit på en akutmottagning vet att tiden kan kännas lång. När man är sjuk, rädd eller orolig är väntan inte bara minuter på en klocka. Den påverkar trygghet, upplevelse och känslan av att bli omhändertagen.
Inom vården används ofta total vistelsetid på akuten som ett mått på hur väl verksamheten fungerar. Tanken är förståelig: om patienter snabbt får hjälp borde det vara ett tecken på effektiv vård.
Men avhandlingen visar att det är mer komplicerat än så.
Ett långt besök kan bero på att patienten behöver röntgen, blodprover, upprepade kontroller eller flera bedömningar innan vårdpersonalen kan fatta ett säkert beslut. Det kan alltså vara en del av en noggrann och nödvändig utredning.
Samtidigt visade resultaten att mycket korta besök inte automatiskt innebär tryggare eller bättre vård. I vissa analyser var mycket kort vistelsetid kopplad till högre risk för oplanerade återbesök och sämre utfall.
Budskapet är därför inte att lång väntan är oviktig. Budskapet är att tiden behöver förstås tillsammans med patientens symtom, behov och hela vårdförlopp.
Det som tar mest tid sker ofta inne på akuten
En vanlig föreställning är att långa akutbesök framför allt beror på överfulla väntrum eller brist på vårdplatser. Avhandlingen visar att det inte alltid är den största förklaringen.
De faktorer som tydligast förlängde vistelsetiden var i stället sådant som sker inne i själva utredningen:
- röntgen och annan bilddiagnostik
- laboratorieanalyser och blodprover
- interna förflyttningar mellan olika delar av akutmottagningen
Det är intressant, eftersom detta ofta är just det som behövs för att vården ska kunna förstå vad kroppen signalerar.
När symtomen är tydliga kan vägen ibland vara rakare. Vid exempelvis en misstänkt stroke eller hjärtinfarkt finns etablerade rutiner och snabba flöden. Men när symtomen är mer diffusa kan vården behöva lägga ett större pussel.
Det tar tid. Och ibland är den tiden nödvändig.
Diffusa symtom kan vara särskilt viktiga att ta på allvar
Ett av avhandlingens mest betydelsefulla resultat är att personer som söker akut med ospecifika eller diffusa symtom framstår som särskilt sårbara.
Det kan handla om besvär som:
- plötslig svaghet
- yrsel eller ostadighet
- ovanlig trötthet
- illamående
- allmän sjukdomskänsla
- förvirring
- en stark känsla av att något är fel, utan tydlig smärtpunkt
Det här är inte symtom som automatiskt betyder att något allvarligt pågår. Men de kan vara svårare att tolka, både för personen själv och för vården.
I avhandlingen hade patienter med ospecifika symtom högre dödlighet än flera grupper med mer tydliga besvär. De verkade också vara mer känsliga för att vistelsen på akuten blev längre än vad som kunde förväntas utifrån deras situation.
Det betyder inte att man ska bli rädd för varje diffus signal från kroppen. Men det betyder att vaga symtom inte alltid är mindre viktiga än tydliga symtom.
Ibland är kroppens signaler lågmälda – men ändå betydelsefulla.
När ett symtom inte passar in i en tydlig mall
I vår vardag vill vi gärna kunna sätta ord på det vi känner:
Jag har ont i magen.
Jag har tryck över bröstet.
Jag har feber.
Jag har svårt att andas.
Men ibland går det inte. Man kanske känner sig konstigt svag, ovanligt trött, yr, förvirrad eller bara sjuk på ett sätt som inte liknar något man känt tidigare.
Det kan vara frustrerande, särskilt om man inte känner att man kan beskriva sina besvär tydligt. Många kan dessutom börja tvivla på sig själva:
Är det här verkligen något att söka vård för?
Kommer någon att ta mig på allvar?
Borde jag bara gå hem och vila?
Här tycker jag att avhandlingen bär på ett viktigt mänskligt budskap: frånvaron av ett tydligt symtom betyder inte att kroppen inte behöver uppmärksamhet.
Särskilt hos äldre personer, personer med flera samtidiga besvär eller människor som har svårt att förklara exakt hur de mår, kan en diffus förändring vara viktig att få bedömd.
Mer än minuter – behov av en mer personcentrerad vård
Avhandlingen visar också att en enda tidsgräns blir ett trubbigt sätt att bedöma kvaliteten på akutvård.
Två patienter kan sitta lika länge på akuten, men ha helt olika behov:
Den ena kanske väntar på ett provsvar efter en stabil och tydlig bedömning. Den andra kanske har oklara symtom, försämras gradvis och behöver en mer omfattande utredning.
Därför menar forskaren att vården behöver kvalitetsmått som bättre tar hänsyn till patientens situation. Det räcker inte att fråga: Hur länge var personen på akuten?
Vi behöver också fråga:
- Vilka symtom hade personen?
- Var väntetiden rimlig utifrån behovet?
- Fick patienten rätt undersökningar?
- Kände sig personen trygg och informerad?
- Fanns det en plan efter hemgång?
- Behöver vissa grupper följas upp mer noggrant?
Detta är ett perspektiv som jag tycker är viktigt även utanför akutsjukvården. God vård och gott stöd handlar inte bara om att arbeta snabbt, utan om att förstå människan bakom symtomen.
Mångbesökare behöver också mötas med större förståelse
Avhandlingen undersökte även personer som återkommande söker vård på akutmottagning. Dessa så kallade mångbesökare utgjorde en mindre del av patienterna, men stod för en stor andel av besöken och vårdkostnaderna.
Det kan vara lätt att tänka att personer som söker akut många gånger gör det i onödan. Men bakom återkommande vårdsökande kan det finnas många olika orsaker:
- långvariga eller återkommande fysiska symtom
- psykisk ohälsa
- social utsatthet
- brist på kontinuitet i vården
- rädsla och otrygghet
- sjukdomar som ännu inte blivit tydligt identifierade
Ur ett holistiskt perspektiv är detta särskilt viktigt. En människa som återkommer gång på gång behöver inte mindre omsorg, utan kanske ett annat slags stöd – där medicinska, psykiska och sociala behov får ses tillsammans.
Vad kan vi som patienter ta med oss?
Den här avhandlingen handlar framför allt om hur vården kan bli säkrare och mer träffsäker. Men det finns också något viktigt för oss som individer att ta med oss.
Om du själv eller någon närstående plötsligt mår tydligt annorlunda, även om symtomen känns svåra att beskriva, är det viktigt att ta det på allvar.
Det kan vara hjälpsamt att försöka lägga märke till:
- När började förändringen?
- Kom den plötsligt eller gradvis?
- Är personen mer trött, yr, förvirrad eller svag än vanligt?
- Finns andningsbesvär, bröstsmärta, kallsvettning, svimning eller neurologiska symtom?
- Har personen svårt att klara sig själv eller känns allmänt mycket sjuk?
Vid plötsliga eller allvarliga symtom ska man inte försöka behandla själv eller vänta på att det ska gå över. Ring 112 vid akut fara. Ring 1177 när du behöver hjälp att bedöma symtom och vart du bör vända dig.
Att lyssna på kroppen betyder inte att tolka allt som farligt. Det betyder att våga ta förändringar på allvar när något känns tydligt fel.
Min reflektion
Jag tycker att denna avhandling synliggör något mycket viktigt: kroppen följer inte alltid tydliga mallar.
Ibland är signalerna starka och lätta att förstå. Ibland är de diffusa, svårtolkade och kräver mer uppmärksamhet. Det betyder inte att vi ska gå runt och vara rädda för våra kroppar. Men det betyder att vi behöver bli bättre på att lyssna, fråga och se hela människan.
I min värld är det just detta som ett holistiskt perspektiv handlar om. Inte att ersätta akutvård eller medicinska bedömningar, utan att förstå att människan är mer än ett enskilt provsvar, en tidsgräns eller ett symtom på en lista.
När någon säger: ”Jag vet inte riktigt vad det är, men jag känner att något inte stämmer”, ska det inte automatiskt ses som oviktigt.
Ibland är det precis där vi behöver börja lyssna lite mer noggrant.
Kommentarer